Kim Kimselius är en av Sveriges mesta egenutgivare och startade eget förlag redan 2002 efter att hon tröttnat på sin redaktör hos B Wahlströms Förlag. Sedan dess har hon gett ut hela 40 titlar och dessutom hunnit tacka nej till Bonniers.

– När jag gav ut min femte bok, Vikingaträl, delade jag en stor monter med ett etablerat förlag. Då kom de från Bonniers och ville köpa upp mina böcker och ge ut dem på förlaget. Jag tackade nej. Fortfarande med minnet inom mig av hur en redaktör kan fördärva ett bra manus. Ja, jag är väl lite galen. INGEN tackar väl nej till Bonniers? Förutom jag då, säger Kim Kimselius och skrattar.

Men låt oss ta det hela från början. Hur blev hon författare och framgångsrik egenutgivare?

– När jag var åtta år skrev jag min första bok. Då bestämde jag mig för att jag ville bli författare. Jag skrev alltid, kasperdockspjäser, noveller, hästberättelser, sagor, ja precis allt, berättar Kim.
Några av hennes hästberättelser blev dessutom publicerade.
– Sedan blev jag tonåring och tyckte inte att mina berättelser var tillräckligt bra. Då slutade jag visa dem för folk, men jag kunde inte sluta skriva.
Det blev många berättelser som stoppades undan i skrivbordslådorna. Tills hennes man läste dem och tyckte att de var för bra för att ligga där.
– Därför avslöjade han för alla våra vänner på en stor fest att jag var författare. Då var det bara att fatta mod och skicka in till förlag.

Det tog två år innan B. Wahlströms svarade. Kimselius hade glömt av att de hade hennes manus, eftersom hon redan skrev på nya berättelser.
– Därför blev jag förvånad när de ville ge ut min bok, Tillbaka till Pompeji. Ännu mer förvånad blev jag när boken gjorde dundersuccé och sålde i 11.000 ex första veckan, säger Kim.
Hon fick smeknamnet ”Blekinges Astrid Lindgren” av tidningarna.
– Jag tyckte det var jättehemskt att bli så uppmärksammad av massmedia. Det var “hemma-hos-reportage”, tv-soffor, radio, tidningar, magasin. Det var lite för mycket för mig, jag skrev inte boken för att bli kändis. Jag skrev den för att få sätta den i min bokhylla och få njuta av att hålla min egenskrivna berättelse, insatt i hårda pärmar, i en riktig bok.

Även efterföljaren, Jag är ingen häxa, sålde i stor upplaga och hon skrev sin tredje bok, Den gömda Inkastaden. Det blev en vändpunkt på ett oväntat sätt. När hennes redaktör godkänt manus och de hade skrivit kontrakt slutade redaktören på förlaget.
– Den nya redaktören började bearbeta manuset. Tog bort allt historiskt, vilket mina två första böcker hade blivit uppmärksammade för. Dessutom tog hon bort nästan all miljöskildring, något som jag också fått mycket beröm för i mina två tidigare böcker. Folk skrev att de kände det som om de hade varit på platserna efter att ha läst böckerna, berättar Kimselius.
– Därefter skrev hon om i stort sett all text. Hon strök en hel A-4-sida och skrev “Den här behöver skrivas om, men det behöver inte du göra, det gör jag.” Hon hade förändrat huvudpersonerna Theo och Ramona från två personer som i smyg var förälskade i varandra, till ett hånglande kärlekspar.
Det här blev för mycket för Kim Kimselius som tog ett drastiskt beslut:
– Jag rev kontraktet och startade eget förlag. Eftersom jag verkligen hatade Den gömda Inkastaden i det läget, skrev jag en ny bok, Faraos förbannelse.
När hon sedan stod på bokmässan med sin bok i en hög på ett bord med 150 andra författares böcker, hörde hon någon skrika “Äntligen! Kimselius har kommit ut med en ny bok!”.
– Sedan sålde jag slut 3.500 böcker på en månad på mitt eget förlag, säger Kim med ett leende.

Kim Kimselius börjar bli något av en veteran bland svenska egenutgivare.
– När jag startade förlaget, Roslagstext, 2002 var det inte så många som gav ut böcker själv. Då ansågs egenutgivna böcker som något fult hos bokhandlarna. Jag hade turen att bokhandlarna mindes de två första böckerna och hur mycket de hade sålt, därför köpte de in mina böcker ändå.

kim-kimselius-2

Nu har hon kommit ut med 40 titlar: Handböcker i skrivandet, historiska äventyrsböcker, fantasy, spökböcker, tonårsböcker, deckare, novellsamlingar.
– Ja, jag har provat på nästan alla genrer, säger hon.
Det är fortfarande de historiska äventyrsböckerna som är störst och säljer mest. Många skolor använder dem som temaböcker, något Kim Kimselius tycker är oerhört roligt.

Hur tycker du att synen på egenutgivare har förändrats under de år du har hållit på?
– Det har skett stora förändringar sedan jag startade förlag 2002. Då ansågs egenutgivna böcker som B-böcker. Dåligt gjorda, dåligt korrekturlästa, ja allt var sämre med egenutgivna böcker enligt många bokhandlare.
– Nu har bokhandlarna upptäckt vilken bra kvalité många egenutgivna böcker. Det finns flera olika sätt att ge ut sin bok, vilket också gör att man kan få professionell hjälp både med redaktörsarbete, layout etc. Det gör att kvalitén på egenutgivna böcker stiger.

Eftersom hon har kontakt med många egenutgivare och dessutom varit en flitig bokbloggare har hon också läst en del av kollegor med egna förlag genom åren.
– Jag har läst många egenutgivna böcker som fått mig att undra varför inte något av de stora förlagen har gett ut boken, eftersom berättelsen varit bra uppbyggd och spännande. Dessutom har den haft något som inte alla böcker har. Den har varit unik. Kanske för unik för de stora förlagen?

De digitala formaten – eböcker och på senare tid även ljudböcker – blir alltmer viktigare. Vilken strategi har du valt här?
– Samtliga mina böcker finns som e-böcker. Ett bra alternativ för att nå ut till så många som möjligt. Alla mina böcker finns som digitala hjälpmedel, inlästa för de som har svårt att läsa, eller för de blinda. Vissa böcker finns även som punktskriftsböcker. Giljotinen och Snapphanar har jag läst in hos Speakingbooks. Önskar jag hade tid att läsa in samtliga mina böcker, men jag lägger fokus på att skriva nya böcker. Böckerna säljer varandra, därför gäller det att hela tiden skriva och komma ut med en ny bok för att inte läsaren ska glömma av att man finns. Det är lätt att drunkna i flödet.

Från början hade Kim och hennes man alla böcker hemma. Hon fick hjälp av en vän som har antikvariat. Han visade hur man kunde hämta kartonger hos ICA, skära ned dem till bokomslag att skicka böckerna i.
– Jag återanvände även kartonger från Adlibris och andra nätbokhandlare när jag beställt böcker därifrån. Det gällde att hålla tillbaka kostnaderna så mycket som möjligt i början.

– När jag fick 8.000 böcker med långtradare från Finland kände jag att gränsen var nådd. Då hittade min make ett lagerhotell ett par mil bort. Det kändes skönt att långtradaren med böcker kom dit, då slapp jag bära in allt för hand, vara rädd för att det skulle komma regnskurar, samt be grannen att komma med sin hjullastare för att ta av böckerna från lastbilen. Fortfarande körde vi och hämtade böcker och packade hemma.

Till slut blev även det övermäktigt och de lade böckerna på Förlagssystem.
– Jag har märkt att försäljningen har ökat tack vare att böckerna ligger hos Förlagssystem. Det är lättare för bokhandlaren att ta hem en enda bok, eftersom de inte behöver betala lika mycket i porto som om jag hade skickat boken till dem.

Vilka delar gör du själv och vad tar du hjälp av andra med när det gäller textredigering, korrektur, formgivning etc?
– Det är lite olika för olika böcker. Jag har flera korrekturläsare till samtliga böcker. Vissa av böckerna har faktagranskats av experter. De båda böckerna som utspelar sig på Island: Döden på Island och Det osynliga folket på Island, har faktagranskats av min isländska förläggare och hennes man som är historieprofessor och författare och mycket insatt i isländsk historia.
– Formgivningen sköter jag själv. Bokomslagets utseende bestämmer jag, men har en mycket duktig illustratör, Mats Minnhagen, som är en eftertraktad person, anlitad av de stora förlagen och även förlag utomlands.
Kim bryter om böckerna själv och maken gör numera omslagen, något som tidigare sköttes av ett förlag i Stockholm.

Vad gör du för att marknadsföra och sälja dina böcker?
– En annons i Svensk Bokhandels Höstens böcker varje år, där jag presenterar årets nya böcker i en relativt stor annons. Ett år hade vi en helsida. Det får kosta. Dessutom har vi en annons per år i en skoltidning, eftersom många skolor använder böckerna som temaböcker.

Kim finns på många sociala medier, där hon berättar med kärlek och stolthet om sina böcker.
– Jag älskar dem, de är lite som mina barn. De har legat och vuxit fram inom mig i månader, ibland under flera års tid. När de väl ser dagens ljus håller jag nästan på att spricka av stolthet, fortfarande, efter 40 böcker. Visst är det otroligt?

Hon är även glad för hon upptäckte Wattpad. Där har hon hittat många nya läsare.
– På Wattpad kan vem som helst lägga ut en berättelse. Vissa är av mindre bra kvalité, men det finns många riktigt stora författare där, t.ex. Paulo Coelho och Margaret Atwood. Jag har skrivit en hel bok på Wattpad, Mördande foto, som nu har över 31.000 läsningar. Eftersom många som kommenterade boken önskade att den skulle komma ut som pappersbok tryckte jag upp boken och gav ut den i våras. Då med mer text och ett extra kapitel mot vad som finns att läsa på Wattpad.

Läs även på Boktugg: Kim Kimselius upptäckte Wattpad genom barnbarnet 

Kims ambition att ha några kapitel ur samtliga sina böcker på Wattpad, men det tar tid att lägga in texterna. En sak i taget.
– För att hålla läsarnas intresse uppe har jag startat en ny bok, Resa utan slut. Den är helt ny och jag hoppas att den når lika många läsare som Mördande foto.

– Dessutom är jag ute och signerar mycket. Där sitter jag inte bara ner, utan jag pratar om böckerna, berättar om de historiska händelserna och gör folk intresserade av böckerna.

Kim Kimselius har även en 16 kvm stor monter på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. I år var första året jag gick plus.
– Inte med några stora summor, men det blev plus, något jag är oerhört glad för, eftersom det kostar väldigt mycket att vara med på bokmässan med en sådan stor monter.

Det finns många evenemang där hon har möjlighet att visa upp sig och sina böcker och Kim hakar på så många hon hinner med, som t.ex. Litteraturrundan i Växjö nu senast.

Kim Kimselius tre råd till den som bestämt sig för att ge ut sin egen bok
1. Ta hjälp att göra ett proffsigt omslag.
2. Ha en bra korrekturläsare.
3. Anlita ett proffsigt tryckeri/print-on-demand/förlag som hjälper dig göra boken till en riktig bok.

Kim avslutar med en hälsning till sina författarkollegor som redan har gett ut eller planerar att ge ut en egen bok.
– Jag önskar alla egenutgivare lycka till. Det är tufft att ge ut en bok själv, men oerhört roligt. Dessutom får man bestämma allt själv. Absolut det bästa med att vara egenutgivare.

Fotnot: Kim har delat med sig av ännu fler tips och råd, i sin bok Att hitta glädje i skrivandet.

Bilden är tagen av Bertil Knoester

Email this to someoneShare on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0