Det finns en outtalad hierarki kring bokutgivning. Stämpeln att förlagsutgivning automatiskt ger en bok lite högre status tycks svår att skrubba bort. Anna Gable är författare, språkkonsult och lektör och hon tror att egenutgivningens stora statushöjare kommer att dyka upp genom en subgenre.

Anna Gables första roman “Ghosts, Drugs & Rock n’Roll” utkom 2012 och sedan dess har hon hunnit med att skriva två andra böcker: den Selmaprisnominerade novellsamlingen “Mattan och andra noveller” och en faktabok om att skriva: “Skriv din roman eller när karaktärerna bli olydiga.”

– Jag skriver snabbt, oftast omkring 200 sidor i månaden, berättar Anna om sitt skrivande. Sedan får manuset vila, innan jag läser och redigerar så långt jag kommer på egen hand. Därefter anlitar jag en lektör. För egenutgivning blir detta ännu viktigare än för någon som kommer ut på ett förlag, där redaktören får en liknande roll. En testläsare är viktig, men räcker inte om det ska bli ett bra slutresultat.

gableHemma i hennes dator ligger två nya manus. Äventyrsromanen Och en flaska rom är nästan färdig vid det här laget. Den är ett äventyr som utspelar sig under piraternas gyllene tidsålder i början av 1700-talet. Manus nummer två är en ungdomsfantasy i cirkusmiljö med arbetsnamnet ”Trollkarlen från Halja”.

Det är också inom en subgenre som fantasy och science fiction som Anna tror att egenutgivning som koncept kan slå igenom på riktigt. Inom dessa kretsar läses, säljes och diskuteras böcker sedan gammalt på ett särskilt sätt och läsarna har en annan närhet till författarna. Detta handlar inte enkom om okända författare som sitter på kammaren och plitar ner texter år 2016. Redan JRR Tolkien bollade tankar, idéer och manus med skrivande vänner när han skapade, något Anna tycker man ska inspireras av.

– Det är mycket på ett sådant sätt som den här litteraturen fortfarande sprids; man hör talas om en viss bok, säger hon. När det nu finns andra sätt att sprida litteratur än genom den traditionella handeln är det bara en tidsfråga innan det tar större fart. Inom subgengrerna har det till exempel börjat dyka upp olika litteraturpriser. Läsarna sprider ofta titlar mellan varandra. Det finns årliga kongresser och på flera nivåer, från lokal till rikstäckande, nordisk, europeisk och världsnivå. Till dessa betalar alla ett medlemskap, alltså  de som ska föreläsa, men även mer kända författare, säger Anna.

– Det här tror jag för läsarna och författarna närmare varandra och gör att det finns en större benägenhet att köpa egenutgivna böcker. Det finns en tradition av att det har varit tämligen svårt att få tag i den sorts litteratur som läsaren vill ha. Därför hjälps man åt att sprida information när det dyker upp något nytt som är bra. Det är också accepterat att de stora förlagen inte alltid vill ge ut det som läsaren vill ha. Som exempel kan jag nämna att sexton förlag sade nej till Harry Potter innan det blev napp – och då är detta en engelskspråkig bok där traditionen med fantasy är äldre.

Att egenutgivningen expanderar påverkar ofrånkomligt branschen vilket underlättas av att vi idag lever en relativt nätbaserad tillvaro. Förändringarna kommer till slut få de stora boklådekedjornas monopol att spricka, tror Anna. Men hon ser också faran i att utgivningen blir mer eller mindre okontrollerad när nätet och möjligheterna växer.

– Allt som ges ut på egen hand är inte bra, konstaterar Anna. Författarförbundet säger att de aldrig tidigare har fått säga nej till så många. Här handlar det om att ge egenutgivningen respekt, att inte bara ge ut för utgivandets egen skull, utan att ge den egenutgivna produkten en proffsig status genom att använda lektörer, sättare, omslagsdesigners etc. Detta tror jag är nödvändigt om egenutgivningen ska bli av med den klass två-stämpel som den ännu har. I min värld är det inte antalet sålda böcker utan bokens kvalitet som spelar roll. En del böcker dyker upp som en fluga men glöms lika snabbt, medan andra håller under en lång tid. Jag skulle gärna se att det är böckerna som håller i längden som räknas som ett genomslag. Här har också egenutgivningen en fördel, eftersom stora förlag ofta slutar marknadsföra en titel efter bara någon månad, för att ge plats åt en annan. Mindre förlag och egenutgivare kan däremot fortsätta med äldre titlar och låta dessa hitta nya läsare under flera år. Är det en bra bok finns det hela tiden nya läsare, det är jag säker på.

Någonstans utanför ringen där egenutgivningen står mot förlagsutgivningen kan man i allmänhet tänka sig att det finns ytterligare en motstridighet inom litteratursverige. Som marknadsplats är bokbranschen ofta ett rätt stelt tillhåll med rigida ramar för vad som är acceptabelt – ett skrämmande konstaterande med tanke på att begreppet i sig rymmer saker som kunskap, kultur, historia och arv. Uppenbarligen är dessa outtalade regler dessutom så implementerade i förlagens ryggrader att de är svåra att påverka trots tidens föränderliga strömningar.

-Är det inte finsalong och inte deckare är det bäddat för kamp. Av någon outgrundlig anledning, för vad är det man pratar om i andra medier? Science fiction och space opera är jättestort på bio till exempel. Jag har ingen aning om varför inte förlagen hakar på, men jag skulle gärna vilja veta svaret, säger hon.

För att inte slå huvudet i väggen om och om igen behöver egenutgivarna alltså hitta en annan väg. Och kanske är det just den alternativa turen runt dessa stötestenar som tar egenutgivningen bort från att rankas som B-lag. Att hjälpa och ta hjälp är något Anna tror kan förändra egenutgivningens förutsättningar. Från Science Fiction-bokhandelns ägare har Anna till exempel hört att man har planer på en hylla för enbart egenutgivna böcker.

– Viljan finns, men problemet är butiksytan, säger Anna. Men om de får till det är detta en väg. En annan är att det finns fler oberoende boklådor, eller att de stora struntar i monopolet och tar in böcker som de tycker om även från annat håll. Egenutgivarens ständiga kamp är hur en ensam person ska kunna synas. All hjälp som finns här är viktig att få.