Efter ett helt yrkesliv med det skrivna ordet som sin vapendragare och arbetshäst gick Barbro Blomberg från journalistiken till författandet och tog det berömda sabbatsåret när hon gick i pension.

Två dokumentära romaner ur verkligheten men innehållande ett visst mått uppdiktade karaktärer. Likt familjedetektiven och relationsförfattaren Lisa Jewell fast på riktigt har journalisten och författaren Barbro Blomberg knackat hål på fasaderna till sin familjs historia och letat efter allt det där man aldrig pratat om längs blodsbanden. Med nyfikenhet har hon tagit sig an sina släktingars liv för att få reda på vad som egentligen hände och hur det i förlängningen påverkat både henne själv och alla andra familjemedlemmar. Hennes senaste roman Längtans vals utkom i våras och handlar om starka kvinnor i de svenska landsbygdshålorna och karlar som sticker till Amerika för att bosätta sig på Brooklyn.

I hela sitt liv har Barbro Blomberg arbetat med det skrivna ordet. Sedan tidigt 70-tal har hon varit aktiv journalist både i Sverige och utomlands och bl a arbetat med dagspress, tidskrifter, som frilans och redaktör. Under det långa yrkeslivet har det ena gett det andra och strax innan pensionen slog hennes skrivande in på en ny väg som författare.

– Jag tar mina sabbatsår nu istället, skrattar Barbro. Som redaktör har jag redigerat och petat mycket i andras texter. Och när jag gjort beställningsjobb – även om det varit egna reportageuppslag – så har jag alltid fått skriva det som andra bestämt. Så när jag gick i pension beslöt jag mig för att jag skulle skriva det som är mitt.

Inspirationen till det första steget i författandet föddes ur en omvälvande livshändelse. Barbro fick reda på att hon hade en sedan tidigare okänd halvbror i Spanien. Året innan hade Barbro förlorat sin andra bror i cancer bara 48 år gammal men fick nu i vuxen ålder ett nytt syskon. Skrivandet blev ett sätt att hantera allt som hände men även en möjlighet att få veta mer om vad som präglat människorna i hennes familj inklusive henne själv.

– Det var min mamma som fött en son i Spanien som jätteung och det hade jag ingen aning om, berättar Barbro. Jag satt på kvällarna i köket och skrev. Men så tyckte jag att jag inte kom någon vart så jag bestämde mig för att få en kurs som hette Att skriva sitt liv på Skrivarakademin i Stockholm. Det var jätteroligt och jag fick god respons på boken. Det gjorde att jag beslöt mig för att skriva klart den.

Med ett färdigt alster som hon själv trodde på i handen gick Barbro till förlagen. Ett efter ett tackade de nej men det rubbade inte hennes känsla för vikten av att vilja ge ut det.

– Jag tänkte “nej denna boken är viktig”, säger Barbro. Efter så många år som skribent har man ändå ett visst självförtroende – man känner på sig när det är bra eller dåligt.

Boken trycktes i Visby på Books-on-Demand och Barbro sålde den i de innersta kretsarna av sitt eget nätverk.

– Så här i efterhand kan jag känna att det blev bra precis så som det blev, säger Barbro lugnt.

För researchen till bok nummer två – Längtans vals – lämnade hon moderns familjegren och arbetet blev istället en klättring genom hennes fars släktträd.

– Allting hade alltid låtit så fint men jag började skrapa på ytan och upptäckte att det funnits så många familjeskrönor som inte har stämt. Och min pappa pratade aldrig om hur det var att ha blivit övergiven av sin far som liten och sedan inte träffa honom förrän i övre tonåren. Jag bär ju med mig detta som hänt – det är en del i min uppväxt, säger Barbor och fortsätter: Min farfars bror hette Ludvig. I slutet av 1800-talet for han till New York där han fortsatte komponera musik, skrev operetter, filmmanus. Men det blev aldrig något av hans möda. Han försvann spårlöst någon gång i slutet av 1920-talet. Jag ville veta vad som egentligen hände med honom.

Något symptomatiskt tycktes den manliga delen av farfaderns syskonskara lämna hem, hus, fruar och barn för att bosätta sig på Brooklyn medan systrarna Alma och Elfrida blev kvar i Sverige. Där arbetade de som ogifta på den svenska landsbygden i Småland respektive Halland tills de så småningom flyttade samman i en gemensam bostad i Båstad.

– Jag var i Almas och Elfridas hus mycket med mina föräldrar på somrarna och jag träffade de här två damerna som jag hade oerhörd respekt för, minns Barbro. De var inga som gullade med en.

Barbro researchade och skrev men när tvivlan på manuset började krypa på tog hon det under armen och sökte till Lunds universitets författarskola – och kom in. Längtans vals blev hennes projekt under de två första grundläggande åren och genom textsamtal med lärare och andra kursare djupnade hennes lärdomar och känslan för manuset.

– Det är oerhört givande att få penetrera andras texter plus att man också får synpunkter på sin egen, säger Barbro. Man får reda på hur andra läsare uppfattar texten. Längtans vals blev mitt examensarbete och när man är klar är man ju så styv i korken och tror att alla förlag sitter och väntar. Men de tyckte inte att det var något att ge ut.

Barbro tror att det inte bara handlar om manuset i sig att hon inte hittat något nappande förlag. Vid 70+ misstänker hon att hennes ålder spelar roll.

– Jag är inget kommande författarskap på det sättet, säger hon. Om man tittar på förlagsbranschen finns de stora förlagen som ska tjäna sina pengar, sedan finns det de som stretar på i mellanskiktet och så finns det alla vi småförlag. Det handlar om så mycket pengar i det övre skiktet av förlagsbranschen och jag tror inte de ser potentialen på längre sikt när det kommer en kvinna över 70. Det är lite sorgligt. Jag arbetar ju och ser mig själv som aktiv.

Hon funderar över att förlagen ofta pratar om gungor och karuseller – det debutanterna inte drar in täcks av de etablerade storförfattarna och att alla på så vis skulle få chansen. Ändå upplever Barbro att det blir färre och färre debutanter som ger ut.

– Det är synd för det finns så många som skriver fantastiskt bra, säger hon och hänvisar bland andra till sina kursare på universitetet – av dem är det bara ett fåtal som givits ut av ett förlag.

– Men egenutgivning är bra, fortsätter Barbro. Jag tror att det är framtiden. Titta bara på alla foton som florerar. Precis som alla fotograferar och lägger ut skriver folk nu. För att inte tala om musik. Bokmarknaden är självsanerande och istället för att se bokmarknaden som en enda stor aktör tror jag man ska betrakta den som små öar.

Efter alla refuseringar layoutade och satte Barbro manuset själv och gav sedan ut det. Det enda hon tog hjälp med var omslaget för att få det professionellt och säljande.
När det kommer till marknadsföringen menar Barbro att hon har en fördel från frilansandet där hon har lärt sig att sälja in sig själv. Precis som med Livstystnad började hon i det nätverk som hon har närmst och arbetade sig sedan utåt i kontaktlistorna, bland bibliotek och bokhandlare i de lokala områdena. Boken finns också på Bokus och Adlibris, Bokinfo och BTJ.

– Sen har jag kontaktat tidningarna, säger Barbro. Det här är ingen bok som DN, Svenska dagbladet eller Sydsvenskan recenserar så jag har vänt mig till lokalpress i Malmö, Laholm och Norra Skånes tidning som har skrivit om den. Man måste vara om sig och kring sig hela tiden.

Att vara snål med böckerna lönar sig inte. Som ett tack för hjälpen med fakta och information har Barbro delat ut gratisexemplar till bland andra Musikhögskolan, och hembygdsföreningar som hjälpt till under arbetets gång.

– Det finns så många hjälpsamma människor, säger Barbro. Det måste man värna om även när boken är klar. Förhoppningsvis kan det också bli ringar på vattnet och jag har sett det som både ett tack för hjälpen och lite PR.

I höst fortsätter Barbro med magisterkursen på författarutbildningen och skriver vidare på både ett tredje och ett fjärde projekt.

Längtans Vals har som en bonus skapat en djupare förståelse för henne själv. Hon säger att även familjehemligheter som döljs väl ligger där och skaver under en ogenomtränglig hinna och när man väl får syn på dem förstår man samband, och människors reaktioner på ett helt annat sätt.

– Jag var över i New York för att se om jag kunde hitta något mer där och när jag gick runt på adresserna i Brooklyn där alla bott kände jag mig så märkligt hemma, berättar hon. Jag upptäckte också vilka starka kvinnor som funnits i vår släkt. Karlarna som stack till Amerika skickade inte hem en enda cent men Alma och Elfrida var kvar här, arbetade och slet och kunde senare hjälpa sina föräldrar på ålderns höst. Jag har lärt känna mig själv genom att ta redan på varifrån jag kommer.