I bilder försvinner språkliga barriärer. Sanja Matoničkin har gjort fotoboken Sundets pärla som hon nu marknadsför både i Sverige och utomlands.

Under flera år arbetade Helsingborgsfotografen Sanja Matoničkin med materialet till sin fotobok Sundets pärla – en berättelse om att på nytt upptäcka sin hemstad. Boken är en skildring av Helsingborg speglad i vattenpölar skapad ur känslan att vilja lösa upp knutar till en plats. I det här fallet handlar det om Sanjas eget förhållande till Helsingborg.

– Bilderna är gjorda eftersom jag vägrade acceptera att jag inte längre såg min egen stad, säger Sanja. Så jag började titta mig omkring, svepa med blicken och notera vad jag såg.

Sanja menar att människor kan behövas skakas om lite och vakna ur den hemmablindhet många med tiden drar på sig inför platsen där de bor. Med växande skygglappar vandrar vi samma gator, vägar och stigar dag efter dag och samtidigt som omgivningen påverkar oss allt mindre – vi ser den helt enkelt inte.För Sanja bygger fotograferandet mycket på att skapa uttryck för hennes eget känsloliv och verka som en kanal utåt. Men det fungerar också som en källa för kunskap om henne själv.

– Genom fotograferandet kan jag upptäcka mig själv som människa och gå in i andra världar, säger Sanja. Det började med att min före detta man köpte en kamera och ville visa mig bilderna han tog. Bland dem fanns ett fotografi av hans mor när hon låg på sjukhuset som jag helt fastnade i – det var som om det gick att se hans inre i den. Det var en woawgrej – helt fantastisk att upptäcka. Jag tänkte då att om vi skiljer oss så är det hans bilder jag kommer att sakna. Ett halvår efter separationen, 2008, hittade jag en hårddisk med hans foton – det var så fint att se och plötsligt slog det mig att det där kan jag också göra.

Sanja kikar ut genom fönstret på caféet där vi sitter bara några meter från Öresund. Uteserveringens golvplankor ärblanka av sommarregn och molnen hänger sömnigt tunga när Sanja fortsätter berätta om hur Sundets pärla kom till. Att presentera bilderna i en bok var inte något som var från början självklart även om Sanja hade tankar på det.

– Jag älskar fotoböcker, säger Sanja. Det är något med att bläddra. Man kan titta på bilderna, känna vilka känslor de väcker, vad som händer i kroppen och bara följa med. Så var jag på resa i Litauen med Helsingborgs konstförening och råkade gå tillsammans med Sören Sommelius på väg till en restaurang. Helt plötsligt hör jag mig själv säga “Jag vill ge ut en Helsingborgsbok”. När jag sa det högt vad det som att jag förstod att det var det jag ville och att jag burit på den viljan ett bra tag. Sören sa att då kunde han skriva förordet. Och så blev det.

Med ett utkast till boken färdigt funderade Sanja på att skicka den till olika förlag. Så blev det inte. Ett mailutskick från Centrum för fotografi kom emellan. Bland raderna i mailet fanns en annons från Passage förlag i Stockholm som drog till sig Sanjas uppmärksamhet. Det lilla förlaget erbjuder vad de kallar uppdragsutgivning – författaren betalar kostnaderna för tryck samt en avgift till förlaget och får därefter hjälp med allt från layouten till tryckeri. Intäkterna för böckerna går sedan direkt till författaren.

– Det passar mig bra, säger Sanja. Jag har inget tålamod och vill kunna ha boken fysiskt i mina händer för att kunna arbeta med den. Men det var läskigt – även om jag sett Julian Birbrajers (ägare till Passage red.anm.) egna fotografier på Fotografiska och gillar hans stil så la jag mitt material i hans händer. Vid varje möte kompromissade vi men slutresultatet blev till sist ändå inte långt från hur utkastet såg ut.

Det är viktigt för Sanja att kunna ha boken med sig när hon jobbar med den – ett arbetssätt som gör att print-on-demand varit mer eller mindre uteslutet. Istället vill Sanja möta människor över sin bok ute i olika sammanhang, kunna berätta om innehållet och väcka ytterligare dimensioner och reaktioner hos läsarna. Med en berättelse som bygger på bilder utan skriven text undanröjs hindren för språkliga barriärer och den kan fritt färdas över landsgränserna. I höst åker Sanja till en fotomässa i Amsterdam som arrangeras av Foam galleri. Mässan rymmer en Bookmarket och via Svenska Fotografers Förbund – SFF och Fotoförfattarna har Sanja bokat en plats för att marknadsföra sin bok där. SFF ser till att hon kommer med i utställningskatalogen, gör reklam och ordnar med det praktiska.

– Jag vill träffa folk i detta ämne överallt, säger Sanja. Nu har jag boken och vill jobba med den konkret. Det är det som det går ut på – att få en connection med läsarna, låta dem titta på bilderna och skaka om dem lite.