Anna GableJag har skrivit i hela mitt liv, den första kapitelindelade boken blev klar redan i mellanstadiet och lästes av tre klasskamrater. Men efter det hamnade allt utom några få publicerade noveller i den ökända byrålådan. Det svenska deckarundret kom och jag tänkte att jag skulle haka på. Jag hade en riktigt bra historia. Tyvärr så bra att polisen inte kunde lista ut att offret inte hade dött av naturliga orsaker. Detta gjorde att han istället fick spöka för familjens ”svarta får”  – den som inte var ute efter alla pengarna, utan jobbade som snickare, vilket den rika, sura och ack så döda gubben gillade.

Men det lyfte inte och allvarligt … hur kul är det på en skala att läsa om en snickare när alla vet vad en sådan gör? Och hur mycket svart får är det att inte vilja ha en familjeförmögenhet? Det höll inte. Det vore roligare med en person vars profession var mindre känd, kanske till och med mytomspunnen, och med någon som verkligen var ett svart får. Så föddes rockstjärnan Zorf. Meningen var att han skulle dö och spöka för sin bror, men hur det nu var så vägrade karaktären att gå hädan, han hade en historia att berätta. Efter tre och en halv månad, nästan sjuhundra sidor senare, hade jag skrivit romanen Ghosts, Drugs & Rock n’Roll.

Jag jobbade heltid och skift då och hade storstadslånga resvägar, men jag skrev varje ledig minut. Flera kompisar var alfa- och betaläsare och kom med åsikter kring fakta. När jag inte kom längre den vägen anlitade jag sedan en lektör som grep sig an det språkliga. Nu har jag jobbat i den svängen själv sedan mitten av 90-talet, men att lektörsläsa min egen text kan nog ingen. Det blev en hel del att rätta, men jag fick också veta manusets styrkor. Efter en omarbetning återstod 618 sidor, och då hade jag ändå lagt till några kapitel, så det var ganska mycket som hänt.

I det här skedet valde jag att anlita en lektör till, hade jag nu lagt så mycket tid på mitt manus var det liksom värt detta. Man ska inte underskatta sin egen arbetsinsats. Sitter man som journalist eller annan skribent är det ju alltid fler som är med och granskar en text, så varför skulle det inte vara så när det gäller skönlitteratur? Det är fortfarande min historia, mina karaktärer och mitt språk, bara en friserad version.

Lektör nummer två var övertygad om att manuset skulle bli utgivet, men det var trögt. Visserligen gick det till en andra läsning hos ett tämligen stort förlag och då visste jag att det var bra, men de valde att ge ut någon kändis blogg istället och så var det med det. Då tänkte jag ”Nej nu …” och tog saken i egna händer. Det var min födelsedag och jag skulle minsann ge mig själv min egen roman i present!

Releasen var jätterolig. Två band spelade live, stället ordnade bar och bland besökarna fanns både nya och gamla bekanta, en del hade jag inte sett på säkert 20 år. Det gick åt drygt 60 böcker. Ska ni ge ut ett eget manus, se till att ha en skojig release, det var en härlig upplevelse. Efter detta har jag sålt på mässor, rockfestivaler och liknande. På vägen har jag lärt känna flera andra som ger ut själva och vi stöttar varandra.

Jag har nästan alltid en bok med mig, eller visitkort till hemsidan där den går att beställa genom tryckeriets webbshop. Det fina i kråksången är dock att trots att boken är utgiven så räknas den som hobbyprojekt innan man kommer upp i riktigt stora siffror, och i dag finns det en agentur som är intresserad av min författarröst. De vill visserligen börja med ett inte fullt så långt manus, så det skriver jag på nu, men det känns ändå lite som att både ha kakan och äta den på en gång.

Att ge ut själv stänger alltså inte några dörrar, så länge du inte säljer över 50.000 exemplar på några månader. Och gör du det så går ju proppen ur ändå så att säga. Det är alltså en allt att vinna-situation. Många POD-företag har e-bokstjänster och det är en växande marknad, så du har alla chanser att bli läst om du går egenutgivarvägen.

Mitt råd är att du ska behandla ditt manus med lika stor respekt som om en riktig drake till förlag hade nappat. Ge det minst en omgång med en lektör och lyssna på hjälpen du får. Ta även hjälp av vänner som kan ämnet och kolla alla detaljer; stannar buss 57 utanför port 13 eller 15? För är detaljerna rätt litar läsaren på resten av texten, till och med om bussen skulle få vingar! Se till att du får proffsig layout, för en aldrig så bra text kan kännas tungläst om den inte är rätt satt (kan du inte ord som kerna, satsyta och änka, ta hjälp!), och skaffa ett bra omslag. Att ge ut själv är att ta ett egenansvar för den tid som du lagt ner på att skriva. Se det du kostar på ditt manus som en investering för framtiden. Har du inte råd just nu, vänta och spara, för du kommer att vinna på det i längden.

Egenutgivningen är här för att stanna och det faktum att ganska stora traditionella förlag ger ut bloggar, som ger snabba pengar, tror jag bottnar i att de inte vågar blicka för långt fram i nuläget. På Debutantbloggen kunde man ju nyligen läsa om att till och med en drake som Bonniers funderar på att starta en egenutgivningstjänst. Det har bara börjat. Våga vara pionjär. Vi vet ju att ingen minns vem som var andre man på månen eller namnet på Columbus styrman …

Anna Gable
Författare, lektör & språkkonsult