Varför har vi skrivregler? Det finns ett par rätt enkla svar på den frågan: 1) För att det underlättar kommunikationen människor emellan. Det man försöker förmedla går fram lättare om det i texten inte finns sådant som stjäl fokus från budskapet, som avvikande stavning, nytt stycke mitt i en mening eller särskrivning. 2) För att skrivregler gör det enklare för oss som skribenter att fokusera på det vi vill ha sagt, hellre än att fundera över var vi ska sätta punkten och kommatecknet just den här gången.

Skillnaden mellan korrekturläsning och redigering är tydlig, men inte knivskarp. Både korrekturläsare och redaktörer läser av textens röst, ton och stil, tittar på vad texten vill förmedla och om den lyckas med det. Hur de gör det skiljer sig däremot åt. Redaktören har till uppgift att bland annat titta på gestaltning, komposition, persongalleri, hur textstycken hänger samman, vad de har för funktion, om något i det skrivna är ologiskt på något sätt, samt om stycken, meningar och enskilda ord hjälper eller stjälper den överhängande berättelsen. Korrekturläsaren har snarare till uppgift att se till att texten är korrekt skriven, att tillämpa gällande skrivregler, att se till där finns konsekvens och sammanhang vad gäller grammatik, stavning, skrivsätt, interpunktion, replikmarkering, tempus och annat. (Hur mycket både redaktören och korrekturläsaren ”bryter in” i en text handlar också om bokens genre och tänkta målgrupp.)

Den viktigaste frågan för en korrekturläsare är inte om något är rätt, utan om det är fel. Är det inte fel, korrigerar man det inte. Till exempel är ingen av nedanstående meningar fel.

• Det är dagens sanning att Kim är full.
• Det är dagsens sanning att Kim är full.
• Vad ska jag göra här utan dig?
• Vad ska jag göra här, utan dig?
• Att du över huvud taget dyker upp är skamligt.
• Att du överhuvudtaget dyker upp är skamligt.

Vilka förmågor behöver man då ha som korrekturläsare? Till vardags brukar man säga att språkkänsla är svaret. Men om man gräver djupare i detta svar håller jag inte med om det. Jag har träffat många människor som hävdat just sin språkkänsla när de påstått alla möjliga felaktigheter om språket: om dess historia, nuvarande tillstånd eller tänkbara utveckling (som man kan sluta sig till om man är bekant med dess historiska utveckling). Språkkänsla är nämligen just en känsla, och känslor är till sin natur subjektiva. De är inte nödvändigtvis rationella och baserade på fakta och studier – och därmed är de inte självklart pålitliga. Det man behöver är snarare kunskaper. Det är en förutsättning att man har ägnat sig åt studier av språk och litteratur. Man behöver vara mycket väl bekant med skrivregler, grammatik, språklära och textanalys. Litteraturvetenskap är självklart bra: litteraturhistoria, epoker, litterära genrer, och givetvis läsning i ohämmade mängder. Kunskap i språkhistoria och etymologi har man väldigt stor nytta av, alltså att känna till språkets och ordens utveckling och skilda betydelser i nutid och (alla) dåtid(er). Detta ger sammanhang och det absolut nödvändiga bredare språkperspektivet. Lingvistik ger sammanhang mellan svenskan och andra språk, och kunskap om hur språk generellt kan bete sig. Man kan nog säga att där språkhistoria ger djupet, ger lingvistik det grunda men breda perspektivet. Lingvistik ger också bland annat insikt i hur språk är uppbyggda och hur hjärnan hanterar språk.

Men eftersom man självklart inte har allt i huvudet är det också givet att man vet var man söker efter information – gällande allt – och hur man uttolkar den. Svenska Akademiens ordbok (SAOB), Svenska Akademiens ordlista (SAOL), Svenska skrivregler, Språkriktighetsboken, Svenska Akademiens grammatik (SAG) är de, för mig, viktigaste stöttepelarna i korrekturarbetet. Sedan skadar det förstås aldrig, för arbetet eller för livet, att vara allmänbildad och försöka hänga med i ”samtalet”.

Till sist och mycket viktigt, korrekturläsare (och redaktörer) behöver kunna motivera sina ändringsförslag för författaren (och eventuellt förlaget) på ett sätt som är både begripligt och väl underbyggt, och förhoppningsvis också övertygande. Därför är det mycket bra att vara utrustad med en skopa tålamod och förmåga att förklara, men också distans. För – och detta kan inte understrykas nog – författarens vilja är lag och måste respekteras. En författare kanske vill ha sin text just som hen skrev den. En korrekturläsares väl uppövade förmåga att se på texten objektivt och rationellt är en fördel för texten, men inte nödvändigtvis för författaren. För som korrekturläsare ser man på texten nyktert, man ser vad som stämmer och vad som inte gör det och man kan peka på varför, men samtidigt ser man på texten just nyktert, medan andra är berusade av känslor, uttryck och favoritord. Därför måste man skilja på sig själv och någon annans verk. Man måste veta var ens jobb slutar. Man måste hålla i huvudet att en författare mycket väl kan vilja behålla alla de trettiofem språkregelmässigt felaktigt använda semikolonen: det är en författares orubbliga rätt. Och det är gott så.

Aida Grimrin,
Redaktör, lektör, korrekturläsare

Email

Facebook

0

Google

Twitter

Pinterest

0