Torsten LarssonJag ville inte vara egenutgivare, verkligen inte. Egenutgivare var sådana som inte var tillräckligt bra att bli utgivna på ett riktigt förlag. Jag övervägde aldrig möjligheten att bli egenutgivare. Jag såg det som ett nederlag. Ett erkännande om att jag inte var tillräckligt bra.

Skrivandet började för många år sedan. Noveller, sagor och embryon till längre historier. Jag drömde om att en dag se min bok i bokhandelns hylla eller att kunna gå till biblioteket bara för att titta på min egen bok. Men jag avfärdade tanken lika lätt som det var att drömma drömmen. Jag var inte tillräckligt bra.

En gång skrev jag en saga till barn i min närhet. Jag lät kopiera upp ett antal häften som jag gav bort och alla gillade den. Jag skrev avsnitt i en bok om Vikingar som många tyckte om. Men jag var inte tillräckligt bra enligt mig själv. Sen hände livet. Krävande jobb, sambo, barn, villa. Under många år var det alltid något som skulle göras. Skriverierna förpassades till skrivbordslådan som för många andra.

När barnen blev större och livet gick från snabbspolningsläget till play igen hittade jag en av sagorna i datorn. Den hade överförts från dator till dator tillsammans med allt annat utan att jag tänkte på det. Eftersom jag reser mycket i jobbet satt jag återigen på ett hotellrum och hade tråkigt. Det var den första december. Då fick jag en idé om att lägga upp den där sagan som en adventskalender på Facebook uppdelad i 24 avsnitt. Den handlade ju ändå om en liten pojke som träffade Jultomten.

Snart följde 100 personer adventskalendern varje dag och skrev trevliga, uppskattande kommentarer. Kanske var det bättre än jag förut trott? Året efter skrev jag en uppföljare till den första adventskalendern och nu var det nästan 200 följare.

Av en slump kom jag då i kontakt med en redaktör och vi började jobba med den första sagan. Det var givande och roligt. Jag fick blodad tand och mycket beröm. Kanske var det ändå tillräckligt bra?

Sagan skickades in som manus med ett genomtänkt följebrev till de barnboksförlag jag kunde tänka mig bli utgiven på. En lång väntan tog vid. Till slut började breven droppa in. ”Du skriver verkligen jättebra, men din bok passar inte vår utgivning just nu. Återkom gärna”. ”Vi tar inte in nya författare förrän tidigast om två år men vi gillade din bok”. Sådär lät det från alla. Ingen nappade.

Jag berättade lite sorgset på Facebook om besvikelsen att inte bli utgiven men glädjen över trevliga ord om boken. En av mina Facebook-vänner (som jag inte kände då men vi hade gemensamma bekanta) sa direkt: ”Men ge ut själv istället”. Ha, tänkte jag, aldrig i livet. Jag hade vittring, det skulle bara ta några vändor till. ”Men ge ut själv” fortsatte vännen att mässa.

Några år tidigare hade min yngsta dotter råkat ut för en olycka på dagis där hon fick eld i håret och fick åka ambulans. Jag tänkte då att jag skulle skriva om den händelsen. Men det blev aldrig av.

I december det året skrev jag en ny adventskalender på Facebook. Många följare. Jag frågade i en grupp med illustratörer ifall någon ville illustrera den lite och det var det. Christina Lindkvist anammade kallelsen och ritade underbara bilder till kalender. Tanken föddes att göra en bok tillsammans. Om sagan var illustrerad när jag skickade in den igen kanske det skulle gå lättare? Men det var ett för stort jobb just då. Så jag föreslog att vi skulle göra boken om Mejas olycka istället och ge ut den som e-bok.

Christina tecknade och jag skrev (och skrev om). Till slut klaffade allt. Eftersom jag utbildar i bland annat InDesign så satte jag boken själv och gjorde omslaget. Det blev riktigt bra. Jag såg för första gången min bok. Nu ville jag ge ut den som riktig bok istället för e-bok. Jag ville ha ut den NU. De som läste berömde. Vissa grät. Inte en chans att jag skulle vänta på att förlagen skulle refusera den sex månader senare. Jag skulle ge ut den själv.

Det var mycket att sätta sig in i. Min vän på Facebook som tjatat om egenutgivning fick massor av frågor och jag tog reda på allt jag kunde på nätet. Hittade efter mycket letande ett tryckeri med hyfsad offert och beställde till slut tryck av tusen böcker.

Två, tre veckor senare hade jag boken i mina hand. Meja åker ambulans var född. Meja fick såklart det allra fösta exemplaret. I april 2013 var det bokrelease. Nu har jag sålt snart femhundra av mina tusen böcker utan att göra reklam. Det är jag nöjd med.
Sedan dess har jag gett ut två läroböcker i Excel tillsammans med en annan lärare och den kommer snart i en andra revision och säljer bra. Den där första sagan finns nu ute som e-bok, illustrerad av Christina Lindkvist. Den kommer ut i tryckt form lagom till bokmässan i år. De andra böckerna finns också som e-böcker sedan några veckor och alla lånas ut flitigt på biblioteken.

Sedan dess har jag mött en mängd andra egenutgivare och varit med att starta en förening för egenutgivare: Bokutgivaresällskapet Seriff, där vi hjälper och stöttar andra egenutgivare. Föreningen startades tillsammans med andra egenutgivare, däribland den Facebookvän som fick mig att överhuvudtaget överväga egenutgivning.

Vid pennan,
Torsten Larsson