Daniel Wångsten - från twitter till debutroman

Hade jag sagt att jag alltid drömt om att skriva en bok så hade jag ljugit, men tanken har funnits där ganska länge i alla fall. Det fanns dock lite problem, jag kunde ju inte tillräckligt mycket om något för att skriva trovärdigt. Jag hade inte kunnat skriva en kriminalroman. Jag vill att det ska flyta, jag vill att orden bara ska komma. Jag hade inte kunnat skriva någonting längre än en a4-sida om jag varit tvungen att tänka på varje formulering eller på en massa fakta. Jag är ju inte Jan Guillou som kan skriva en faktabok och göra det till en roman.

I alla fall. Jag tror att det var våren 2012 som jag en dag plötsligt fick en idé till en berättelse och jag började skriva. Den fick handla om livet, som det kan vara. Jag skrev på under cirka en timmes tid utan att tänka och helt plötsligt hade jag fjorton sidor. Eftersom jag inte hade en aning om hur det fungerar när man ger ut en bok så frågade jag källan av all visdom, Twitter. Jag minns inte exakt vad jag frågade men något allmänt om bokutgivning sådär. Jag fick lite olika svar och det var en person som jag fortsatte att fråga ut och hon svarade, tålmodigt. Efter en del mailutväxling frågade jag henne om hon skulle kunna tänka sig att läsa det jag skrivit och hon sa ja. Jag vet inte om det är så det brukar gå till, antar att det inte är det, men det var så det hela började för mig. Hon läste och hon gillade det, jag frågade henne om det skulle räcka till utgivning och hon svarade att om resten av boken höll samma klass så ja.

Problemet var bara att jag tröttnade på min egen historia, jag tyckte att det behövdes något mer till den. Det jag hade skrivit var bra men det kunde inte fortsätta utan mening och mål i 200 sidor till. Så, manuset blev liggande. Sen kom sommaren 2013 och jag fick lite pepp av min redaktionella coach, som hon vill kalla sig, och jag kom en kväll på hur jag skulle fortsätta. Det var plötsligt som att allt föll på plats, att det bara kom över mig vad grejen med historien var. Så jag skrev och skrev, i juli tror jag att jag skrev ca 100 sidor. Sen tog det stopp igen. Jag hade lite ångest över slutet, jag visste inte riktigt var jag ville ta det eller hur jag ville att det skulle sluta. Så, det fick vänta, igen. Det gick ett par månader sen bara kom det. Slutet dök upp utan att jag funderade på det direkt. Så jag skrev nästan 100 sidor till. Jag bollade med min coach, hon feedbackade och jag gjorde ett par ändringar och hon peppade mig. Min coach fick läsa och hon lät i sin tur en lektör på sitt förlag läsa det, dessutom skickade jag det till ett par andra förlag. Det första svarade att de älskade manuset och min hybris blev större.